Den lilla fastern.
Hon var hans raka motsats.
Kort i rocken, kärvänlig och sprudlande enerfylld med ett stort leende på läpparna.
Hennes ögon glittrade från långt håll när vi fick syn på varandra.
Sättet hon omfamnande mig på genomsyrades av värme & kärlek.
Det blev en fika på ett utav deras favorit fik.
Trots att vi inte talar samma språk, lyckades vi förstå varandra.
Jag, med min knackiga franska, hon med sin begränsade engelska.
Hon ville förstå mycket och förklara ännu mer. Hennes berättelser var ärliga.
Vissa stunder sorgsamma och smärtsamma. Många funderingar fick sina svar.
Efteråt tog en promenad. Det lättnade. Känslorna landade.
De visade oss runt i kvarteren och förklarade hur Paris var förr.
Hon var så söt när hon gick och bara var.
Hon påminde mig om det som var det vackra i Edit Piaf.
När jag såg på henne, så slogs jag att tanken att när jag blir gammal...
...hoppas jag att jag blir likadan.