En så kallad intensivkurs.
Spontant och bra var första tanken.
Det skulle liksom "kick-starta" mitt nya liv här i Paris med mänger av intressanta,
givande (flytande) dialoger kring mat, vin, resor och upplevelser...
Så fantastiskt bra tänkte jag!
Och till viss det är det kanske också lite så...
Jag läser det, jag skriver det och jag drömmer det.
Men i verkligheten pratar jag inte gärna det.
Jag klarar mig alldeles utmärkt med att tindra lite med vad de som bor här tror är ett par italienska ögon,
och med ett vänligt leende utöver det så är dagen räddad.
Orden liksom fastnar och grötar sig fast i gommen på något outhärdligt komplicerat sätt.
Engelskan kommer som en räddare i nöden.
Det går av ren vana och jag inser numera hur själviska vi hemma i Sverige är när det kommer till att tala språk,
speciellt för den stackare som vill lära sig.
Hjärnan behöver tid.
Tid vi sällan ger den. Att processa, analysera och repetera.
Det i kombination av att vi lever i ett samhälle där tålamod är något unikt och sällsynt,
medan förväntningarna ständigt frodas...
Det gör inte direkt det hela mycket lättare.
På fredag är det sista dagen utav intensivkursen,
efter det blir det tid för reflektion och återhämtning ett par dagar innan nästa kursstart drar igång igen...
